Pannben och en säl

Många har undrat varför jag sitter med en tallrik rivna morötter och en macbook i knät några minuter före midnatt och medan jag lyssnar på Electric President och laddar upp sälbilder.
Ni får fortsätta undra för jag måste blogga om mitt första 2 milapass. Here we go.


Som ni ser är det inte alltid den kortaste vägen mellan två punkter som är den rätta.

Vid 20-tiden på kvällen bär det i -6° av över järnvägsbron iklädd långkalsonger och sommartights (funkar perfekt, mycket bättre än vintertights). Det började toksnöa precis när jag klev utanför porten så det kändes lite som en spännande expedition som kunde sluta lite hur som helst. Även om det snöade rejält så hade jag ganska bra före, hårt packad snö som inte påverkar lugn löpning nämnvärt. Jag kom in i rytmen med en gång och hade en mysig resa över bron till årsta, tillbaka till söder via hornstull och vidar till kungsholmen via västerbron. Jag fick känning i vänster knä (precis under knäskålen) när jag joggade utför västerbron men det gör inte direkt ont och jag bestämde mig för att ta det lugnt i utförslöpning och äta lite pronaxen när jag kommer hem. Samtidigt noterar jag att det slutat snöa. Skönt!

Fortsätter längs norr mälarstrand och tar två extra broar innan jag fortsätter mot söder igen. Noterade att jag låg på c:a 55 minuter efter första 10 och är nöjd med tempot och hur kroppen känns så jag börjar fundera vad jag skulle få för tid om jag gjorde om passet till en halvmarathon. Funderingen avbryts när jag plötsligt ser jag en livs levande och alldeles äkta och riktig säl som ligger och sover på ett litet isblock när jag springer över centralbron. Man riktigt kunde insupa atmosfären från mitt i naturen efter det.

Sälen var dock snabbt glömd, jag hade ett svårt beslut att ta. I ena vågskålen ligger knäkänningen och att jag när vi närmar oss 14k börjar känna mig lite sliten. I andra vågskålen ligger då Roberts "ett långpass är över 20 kilometer" samt att jag är sugen på att ha en notering på en halvmaraton och att jag känner mig lite sliten (ja, tröttparametern är alltid på båda sidorna av ekvationen eftersom trötthet inte ska få mesa till mina löparrundor, då kommer ursäkterna som ett brev på posten efter var och varannat nedkortat pass).

...beslutet blir såklart att det ska göras minst 20k och helst en halvmara. Dock får jag stänga av klockan och lägga mig i snön precis när jag når 21,1k, dvs jag behöver inte springa hela vägen hem som jag annars har som regel.

När vi är uppe på 17k är jag rejält trött. Inte så mycket av löpningen men jag börjar längta efter mat och min återhämtningsdryck. Jag tänker på helt sjuka saker som vitt bröd stekt i matfett och thousand island dressing. Jag tänker på normala prylar som pesto, pasta och nutella också. Samtidigt blir underlaget sämre och jag inser att det kanske kommer att bli tufft med marathon ändå... Det är ganska långt.

När jag passerar min bostad piper klockan för 19 kilometer och jag får använda allt pannben jag har för att fortsätta förbi... sedan slutar det vara jobbigt. Det blir vansinnigt jobbigt, varje steg känns som det sista, som att det kommer inte att gå att springa en meter till... men det gör det. Det går och det går tills det inte längre går. Då stannar jag. Jag stoppar klockan. Jag tittar på klockan och ser att den står på 19.94k!
Ett sånt jävla hån. 60 meter kvar. 60!
Det är ju en ren och skär katastrof att få så jag startar klockan och halvspringer en 100 meter innan jag avslutar med en kort stretch...

Man kan tro att jag är besviken men jag är riktigt nöjd. Jag fick en genomkörare som kommer att kännas till på tisdag och jag visade trots allt pannben som fortsatte i bra tempo även när det gick tungt. Jag är riktigt nöjd med kilometertiden 5:33 i -6° på snöigt underlag.
Med vätskebälte och kanske en energibar i fickan hade det gått ännu bättre, nu hade jag en middag klockan 16 att gå på så det finns att ta av med bättre förberedelser.

Veckosammanfattning då... 37k 3 pass. Lätt förkyld inledningsvis.

Nästa vecka: Inget schema fastställt.