Halkintervaller

Efter ett hårt träningspass ser årstabron ofta ganska precis så här suddig ut.

Efter en trivsam dag med trevliga arbetsuppgifter, sol och tandläkarbesök hann jag med att spela lite NHL10 innan det till sist var dags. Ångesten var stor inför att första gången testa LG52:s favoritpass 20x1 minut. Jag valde att sätta vilan till 30 sek vilket jag ångrade mer än en gång.

Väl uppvärmd satte jag iväg uppe på årstabron i ett högt och bra tempo. Upptäckte dock att det var förjäkla halt så jag manövrerade mig bort mot zinken där jag till sist hittade en hyfsat stabil sträcka. Där fick jag också bajenpublikens jubel i ryggen när det behövdes som bäst. (Bajen - Villa, 8-2.)

Att springa en-minutsintervaller var precis som väntat en ulv i fårakläder. Inte fasen var den första så jobbig men de 30 sekundrarna av vila kändes kortare och kortare... Framåt 10:e var jag verkligen på väg att avbryta men sånt gör jag inte. Jag gav mig själv tillåtelse att springa så sakta jag ville bara jag sprang. Så jag sprang. Och bajenpubliken jublade. Jag sög åt mig och sprang. Hundägarna tittade snett men jag sprang. Och sprang. Fy fan!

Late edit: Kände att det här passet var värt ett diagram. Snittfart strax över 4min/km.

Till sist var jag klar och ja jävlar! det var skönt. Skööönt! KÖTTA!

Hemma fick jag rödhårigt leende och pastasallad och här kommer en haiku.

röd lysmask halka
zinkensdamm och jubelskrän
när bob äter grus