Pass 14, 20081101

Löpning 12,7 km 1.12.11.

Så sitter man här och äter falukorvsmacka, dricker cafe doppio och känner sig allmänt euforisk. Sprang söder runt för första gången och det kändes helt ok redan från start men tog ändå första kilometern jättelugnt och höll igen så mycket jag kunde fram till Västerbron. Ändå säger min nike+ att jag gjorde kilometer 2 på 5.10 vilket inte kan stämma. Jaja, skit samma, det är en leksak. På måndag ska jag stjäla sidledstommys garmin 405, han springer ändå aldrig så han kommer inte att märka att den är borta.

Västerbron ja, västerbron är det finaste stockholm har att erbjuda, en diamantgarnerad välvande båge av styrka, en poetisk förlängning av södermalm, en svävande farled med upplyft av stjärnor som skapar ett avlångt tak över en smal del av Riddarfjärden, Långholmen och delar av kungsholmen. Kungsholmen, denna hög av sämre jord vars primära syfte är att vara den bortre fästpunkten på Västerbron. När jag lunkar fram och ser den majestätiska och av veka maratonlöpare så fruktade bågen i skyn kan jag inte hålla mig, jag tar ut stegen, jag viker av den planerade vägen och susar uppåt. Jag passerar trädtopparna på deras egen höjd och jag fortsätter, vinkar till stadshuset och nickar igenkännade till silon i Jarlaberg. Jag fortsätter buren av en virvelvind endorfiner upp till 44m över havet och ler mot skylten som pratar om det litterära Stockholm. Sedan vänder jag och slinker in på långholmen, glider ut på söder mälarstrand och till tonerna av Else för jag mig på starka ben mot och förbi Slussen. Förbi terminalerna för supochknullresor till Finland där jag möter trasiga själar med nya könsjukdomar och vagnar fyllda med taxfree-öl. I den mån jag överhuvudtaget kan känna trötthet är den helt bortblåst nu. Säkert sjunger en sak om att hon har en Elle i väskan så det ska se ut som hon har något bättre för sig men det bekommer mig inte alls. Jag fortsätter. Vid Fåfängan spelar man Skateboarding saves me twice och jag bara flyter med. Det går ännu lättare nu. Kommer ner till vattnet, vet att jag har 4-5 kilometer kvar nu så börjar Glasvegas sjunga om Daddy's gone och nu är det något som inte stämmer. Jag springer i samma fart jag brukar ha på mina 4-minutersintervaller och det är inte ens jobbigt, benen känns som fjädrar som kastar mig framåt. Och framåt. Och uppåt, inåt, utåt framåt och allt. Och allt igen. Förbi eriksdal och det börjar kännas i kroppen, jag kör lite fartlek och ökar bara för att det går och för att jag inte dör. Jag går ner på normaltempo och ökar igen. Blir riktigt jävla trött och funderar på att lugna mig men nej, man ger inte upp. Kommer fram till Tanto, kliver in genom grinden och tar ut det allra sista uppför backen... Wow.

Att det kan kännas såhär att springa är helt ofattbart, kunde man röka en sån här löprunda skulle det vara sjukt illegalt.

Ack: 103,7 km, 3 västerbro