0,1 var 40:e sekund

Matrix Crosstrainer är ingen fröjd för ögat. Sannerligen inte någon fröjd för ögat.

När man kör ett 75 minuterspass på crosstrainer är nyckeln att kunna roa sig med lite huvudräkning och tävla mot sig själv. Ungefär som patiens eller nåt.

Maskinen har fyra små sifferdisplayer; återstående tid, hastighet, sträcka och puls/level.

Återstående tid: säger sig självt, det är 75 minuter och den räknar ner (sakta).
Hastighet: är taget helt ur luften men i alla fall något man kan använda som ett relativt mått på aktuell effektivitet. Idag låg jag på 9,4 mest hela tiden.
Sträcka: också ett värde som känns väldigt påhittat.
Level: motstånd, hur tungt det är att trampa, ju tyngre desto mer utslag per varv mot hastighet och sträcka. Idag hade jag 10 - det är relativt lätt (under 8 så känns det som maskinen snurrar av sig själv, 8-12 kan användas längre tid, 13-15 kan man köra för att bygga mjölksyra och 16- är väldigt tungt).
Puls: När man håller i handtag mäter maskinen ens puls och idag gick den sakta uppåt hela passet från 130 inledningsvis till 171 på spurten.

Så. Hur ska man då stå ut i 75 minuter? Jo, man räknar och tävlar mot sig själv.
Inledningsvis ska man köra i ett kontrollerat tempo och försöka tänka på annat, här underlättar det att blanka hjärnan lite och tänka på annat. Efter en kvart har har man avverkat en femtedel och då kollar man hur långt man hunnit. Helt plötsligt vet du vilken sträcka man rimligtvis ska klara av på nästa 15-minutare. Man tävlar och försöker vinna med så liten marginal som möjligt. När delmål ett är avklarat så är det bara 45 minuter kvar och man ser ljuset i tunneln. Nu är det också tillåtet att smutta lite ur sin vattenflaska och tänka på när man springer in genom stadion och spurtar mot mål i tävlingen i Juni.
Nånstans när klockan står på 42 minuter blir man först glad att man kommit halvvägs men sen kommer kommer man på att en felräkning har skett och att halvvägs är 5 minuter bort hos 37:30 vilket blir nästa mål. Nu jagar man. Man jagar så hårt man kan utan att dra på för mycket mjölksyra för att ha en vettig sträcka till halva. Idag var sträckan 5,8 och vips vet jag att det är 11,6 man måste slå. Haken är bara att hinna innan klockan är på noll.
Sen är det ganska lätt ett tag, det känns som utförsbacke när klockan är nere på 33, 28 och sånt, när sen klockan är på 25 så är det hur lugnt som helst, då är det bara en tredjedel kvar.
Framåt 20 minuter är man riktigt trött igen, då behövs en ny morot. Idag räknade jag ut att för att nå 11,6 vid noll måste jag färdas 0.1 var 40:e sekund så det var bara att ligga i. Vid 18 ska jag alltså vara på 8,9 - klara't. vid 16 ska jag vara på 9,2 osv...
Vid 8 minuter låg jag 0,1 före schemat så då var jag tvungen att uppgradera skamgränsen till 11,8 för att matcha mina senaste 12 minuter med lite bonus. Vid 4 minuter låg jag bra till och mellan minut 3 och 1 svor jag åt maskinen med jämna mellanrum och lagom till 3 sekunder kvar så nådde jag mitt mål och kunde defilera i mål. Nöjd. Stark. Med hårdare pannben.

Imorgon ska jag skutta fram lite lätt en kort sträcka utomhus med joggingdressen på, det kommer att kännas som semester.