54, Lunchlöpning med Geeksen

Det var sex beslutsamma män som begav sig iväg från centralstationen och ganska snart skulle de bara vara fem. Men nu ska vi inte gå handlingen i förväg.
Efter att Tommy rensat fruktskålen på bananer och Olle L hittat Sixten Jernbergs gamla avlagda skidbyxor (inte de vita på bilden) kunde fem tappra män möta upp den nya stjärnan Håkan (Swiss alpine på 10 timmar). Marathonbob gick glad i hågen i täten till omklädningsrummet utan att deltaga i geeksens samtal om att hitta satelliter, energi-gel och andra töntiga prylar. Bob var nämligen försjunken i intern dialog där förnuftet sa att "när man haltar till jobbet är det inte så smart att löpträna" medan de delar som hämtar inspiration från storebror LG50 menande på att "alla haltar i lågskor, dom har ju ingen stötdämpning". Andra saker jag intalade mig var att "smärta är vekhet som lämnar kroppen", "en riktig löpare njuter av smärta" och "sluta lipa" osv. Naturligtvis gick förnuftet förlorande ur striden som så ofta när jag är inblandad.

Vädret var fantastiskt, det blåste en frisk östan och även om solen inte direkt syntes eller värmde så var det ljust och friskt ute. Perfekt löparväder. Geeksen hade uppenbarligen läst min senaste blogg och fruktade spurten så Olle N drog som vanligt upp farten till 4.50-tempo första kilometern. Vid shellmacken på norr mälarstrand insåg jag att om det fortsätter i den här stilen kan jag lika gärna lägga in en rekvisition på 2 löparknän, höftoperation och nya lungor så jag släppte. Olle L smög ner och försökte tagga mig att ta ikapp men jag var benhård. Nu ska vi ta det lugnt. Hälsan framför allt.

De fem i täten hade inte en tanke på att ta det lugnt, dom sprang som om skattmasen var i hasorna och jag förlorade dem ganska snart ur sikte trots att jag lufsade på i ganska hyggligt tempo, njutande i det fina vädret. När jag klättrat uppför fredhällsklippan så valde jag att korta rundan på samma sätt som jag gjorde förra veckan och jag fick kort ögonkontakt med geeksen när jag genade under tunnelbanan vid Kristineberg. Det var då en ny känsla infann sig. Villebrådets.

Med ens stod tre saker glasklara för mig.

1. Om jag blev ikapphunnen för tidigt skulle jag behöva släppa igen och därmed bli dubbelt förnedrad
2. Om geeksen fick ögonkontakt med mig skulle dom sluta känna trötthet och jaga som vargar med jetmotorer
3. Om jag inte tar det lugnt kommer jag inte att kunna gå efteråt

Jag utformade en strategi för den sista halvan av loppet, den gick ut på att hålla ett jämnt tempo och försöka ta mig så långt som möjligt innan jag blev en visuell måltavla.

Med c:a 3 kilometer kvar att springa ser jag så dammmolnet av buffelhjorden med överstegeekens snorgröna jacka mitt i och jag visste att nu jävlar handlar det om att göra det jobbigt för dem. Jag ökade så omärkligt jag kunde farten till 4.40-tempo och tänkte att dom inte skulle tycka att det var värt ansträngningen. Jag räknade fel. Geek-Robert tyckte att det var värt vad som helst att få hinna ikapp så han sprang så att lungorna vände sig ut och in, han tryckte bort sin smärtande höft för chansen att förnedra sin allra finaste vän och kollega så han tar rygg på Olle L och vår nya stjärna Håkan som inte uppfattar detta som en ansträngning.

Jag springer så fort jag vågar (vill inte riskera att helt klappa ihop och bli tvungen att gå sista biten) men jag känner rovdjuren närma sig bakifrån och jag hör Olle göra ap-läten för att knäcka mig totalt. Håkan hinner upp mig när jag svänger upp vid stadshuset och jag gör ett sista desperat försök att hålla undan med en ryckig 300-metersspurt...

När alla är samlade är alla överens om att det här var en lugn, fin och uppbyggande runda som man gärna gör om så snart det går. Helst redan i kväll enligt somliga.

Direkt efter lunchen när koppen återgått till normalstelhet upptäckte jag att jag förlorat förmågan att resa mig upp utan stöd. Det är benböjare eller ljumsken, eller vad det nu kan kallas som började göra ont i helgen som blommade ut i all sin prakt. Troligtvis måste jag bege mig till sjukgymnast Jonas för att hitta något sätt att bota detta utan att förlora träning men det blir efter helgen.

Från dagens pass tar jag med mig följande:

1. Smärta är vekhet som lämnar kroppen
2. Lipa inte
3. En riktig löpare njuter av smärta
4. Sista 2,7 gick i 4.46, 5.05 och 4.20-tempo och då är några småkrämpor ett lågt pris att betala
   

Ack: 394k