Styrgruppsmötet avbrutet

Pressmeddelande:
Marathonbob meddelar att gårdagens styrgruppsmöte avbröts pga dålig stämning. Mötet kommer att genomföras vid senare tillfälle och rapport kommer att publiceras på marathonbob.blogspot.se.

Marathonbob red.

Mmm... Marathon!?

Roger Bannister. För att det är coolt med snygga sportbilder från förr och för att han inte gav upp när det tog emot lite...

"Vi har inte kommit hit för att känna hur varmt det är."
Stefan Schwarz, 1994

Vad som skiljer en agnarna från vetet när vi snackar idrott är ganska sällan mängden talang utan inställningen när något tar emot. Ska du skylla på tränaren och gråta ut i pressen när du blir bänkad eller ska du inse att du behöver förbättra dig och träna hårdare? Ska du ställa in och skjuta upp när det är lite tungt eller...
Framgångsrika och idrottsmän har alltid ett positivt synsätt, inriktat på att nå målet. Inte att hitta förklaringar på varför det inte gick. När man sedan råkar ut för en skada vid ett olämpligt tillfälle så gäller det att komma ihåg vad som är relevant i sammanhanget.

Så nu frågar jag dig Marathonbob - som i nuläget förhåller sig till "framgångsrik idrottsman" som Saab automobil till "lovande investeringsmöjlighet" - vad ska du göra nu?

Ska du...

• börja planera för nästa års maraton redan nu eftersom du har så "otur" med skador och därför måste skjuta upp det?
  
• kanske se till att skada dig rejält så att du har en riktigt giltig ursäkt?
  
• överväga att skylla på att du inte hinner träna för att det är för mycket annat brus runt omkring?
  
• kanske bita ihop och tvinga dig framåt enligt devisen hata din kropp tills den gör som du säger?

Eller har du modet att göra så gott du kan, genomföra träningen efter bästa förmåga och sedan se hur det går den näst sista maj?

Nå, vad säger du?

56, alternativ träning 2

Många har undrat varför jag inte bloggar från min iFriend så jag tänkte utvärdera den nu. Hittills går det fint.
Dagen till ära tränar jag i simhallen igen, det blev 1,8k bröstsim och 5*60 sek benspark. Känns mört och bra i kroppen nu.
Sådär, nu är jag klar. Ajöss

Coachen pratar löpskolning...

Flitige coachen och pådrivaren LG50 intervjuad på marathon.se. Vad som är märkligt är att fokus ligger på ett fotbollslag som vunnit några matcher när utmaningen att få bob att palla marathon är så mycket större.

Länken här.

55, Alternativ träning, kronobergsbadet

Bröstsim i några hundra meter och därefter vertikala bensparksintervaller. Först 6*30 med 20 sek vila och sedan 5*60 med 30 sek vila. Sedan 200 m simning bra tempo.

Det här är fina fisken.

Med Marathonbob på konsumentbarrikaden!

"The fun and easy way..." Jag tvivlar på the easy part... men men...
För den nybörjare som vill bli bra på marathon men varken har tid att läsa min blogg på datorn eller skriva ut sida för sida och häfta ihop den till en egen bok rekommenderar jag "Marathon training for dummies". Pleasant reading.

För mig som är lite mer avancerad följer jag bror LG50:s tips om boken Anatomi med rörelselära och styrketräning Rolf Wirdhem. Efter att ha kollat runt lite beställer jag från Adlibris. Adlibris har snabba leveranser och blilliga priser och är inte så jävla dumma i huvudet som Akademibokhandeln.

Akademibokhandeln är ett företag som bara gnäller och gnäller. Ständigt gnäller dom på näthandlarna och pocket shop för att dom har låga priser och förstör för "riktiga bokhandlare"... och varje år lagom till den här tiden gnäller dom lagom till bokrean därför att nätbokhandlarna tjuvstartar rean. Marathonbob säger följande till akademibokhandeln: Är ni så (jävla) korkade att ni tar dubbelt så mycket för en bok i affären som adlibris och bokus gör på nätet kan ni väl (för fan) inte förvänta er att kunderna ska masa sig till era (jävla) butiker med sitt undermåliga utbud - speciellt inte som ni schasar ut kunder som frågar efter titlar istället för att ge personlig service. ...Och om ni tog någorlunda sansat betalt för prylarna skulle det säljas böcker även när det inte är bokrea.

Idioter. Usch. Bokus och Akademibokhandlen är för övrigt konsum båda två så bokus går fetbort också. Blä!

Illa också med min ljumske som är lika dålig fortfarande. Villrådig.

54, Lunchlöpning med Geeksen

Det var sex beslutsamma män som begav sig iväg från centralstationen och ganska snart skulle de bara vara fem. Men nu ska vi inte gå handlingen i förväg.
Efter att Tommy rensat fruktskålen på bananer och Olle L hittat Sixten Jernbergs gamla avlagda skidbyxor (inte de vita på bilden) kunde fem tappra män möta upp den nya stjärnan Håkan (Swiss alpine på 10 timmar). Marathonbob gick glad i hågen i täten till omklädningsrummet utan att deltaga i geeksens samtal om att hitta satelliter, energi-gel och andra töntiga prylar. Bob var nämligen försjunken i intern dialog där förnuftet sa att "när man haltar till jobbet är det inte så smart att löpträna" medan de delar som hämtar inspiration från storebror LG50 menande på att "alla haltar i lågskor, dom har ju ingen stötdämpning". Andra saker jag intalade mig var att "smärta är vekhet som lämnar kroppen", "en riktig löpare njuter av smärta" och "sluta lipa" osv. Naturligtvis gick förnuftet förlorande ur striden som så ofta när jag är inblandad.

Vädret var fantastiskt, det blåste en frisk östan och även om solen inte direkt syntes eller värmde så var det ljust och friskt ute. Perfekt löparväder. Geeksen hade uppenbarligen läst min senaste blogg och fruktade spurten så Olle N drog som vanligt upp farten till 4.50-tempo första kilometern. Vid shellmacken på norr mälarstrand insåg jag att om det fortsätter i den här stilen kan jag lika gärna lägga in en rekvisition på 2 löparknän, höftoperation och nya lungor så jag släppte. Olle L smög ner och försökte tagga mig att ta ikapp men jag var benhård. Nu ska vi ta det lugnt. Hälsan framför allt.

De fem i täten hade inte en tanke på att ta det lugnt, dom sprang som om skattmasen var i hasorna och jag förlorade dem ganska snart ur sikte trots att jag lufsade på i ganska hyggligt tempo, njutande i det fina vädret. När jag klättrat uppför fredhällsklippan så valde jag att korta rundan på samma sätt som jag gjorde förra veckan och jag fick kort ögonkontakt med geeksen när jag genade under tunnelbanan vid Kristineberg. Det var då en ny känsla infann sig. Villebrådets.

Med ens stod tre saker glasklara för mig.

1. Om jag blev ikapphunnen för tidigt skulle jag behöva släppa igen och därmed bli dubbelt förnedrad
2. Om geeksen fick ögonkontakt med mig skulle dom sluta känna trötthet och jaga som vargar med jetmotorer
3. Om jag inte tar det lugnt kommer jag inte att kunna gå efteråt

Jag utformade en strategi för den sista halvan av loppet, den gick ut på att hålla ett jämnt tempo och försöka ta mig så långt som möjligt innan jag blev en visuell måltavla.

Med c:a 3 kilometer kvar att springa ser jag så dammmolnet av buffelhjorden med överstegeekens snorgröna jacka mitt i och jag visste att nu jävlar handlar det om att göra det jobbigt för dem. Jag ökade så omärkligt jag kunde farten till 4.40-tempo och tänkte att dom inte skulle tycka att det var värt ansträngningen. Jag räknade fel. Geek-Robert tyckte att det var värt vad som helst att få hinna ikapp så han sprang så att lungorna vände sig ut och in, han tryckte bort sin smärtande höft för chansen att förnedra sin allra finaste vän och kollega så han tar rygg på Olle L och vår nya stjärna Håkan som inte uppfattar detta som en ansträngning.

Jag springer så fort jag vågar (vill inte riskera att helt klappa ihop och bli tvungen att gå sista biten) men jag känner rovdjuren närma sig bakifrån och jag hör Olle göra ap-läten för att knäcka mig totalt. Håkan hinner upp mig när jag svänger upp vid stadshuset och jag gör ett sista desperat försök att hålla undan med en ryckig 300-metersspurt...

När alla är samlade är alla överens om att det här var en lugn, fin och uppbyggande runda som man gärna gör om så snart det går. Helst redan i kväll enligt somliga.

Direkt efter lunchen när koppen återgått till normalstelhet upptäckte jag att jag förlorat förmågan att resa mig upp utan stöd. Det är benböjare eller ljumsken, eller vad det nu kan kallas som började göra ont i helgen som blommade ut i all sin prakt. Troligtvis måste jag bege mig till sjukgymnast Jonas för att hitta något sätt att bota detta utan att förlora träning men det blir efter helgen.

Från dagens pass tar jag med mig följande:

1. Smärta är vekhet som lämnar kroppen
2. Lipa inte
3. En riktig löpare njuter av smärta
4. Sista 2,7 gick i 4.46, 5.05 och 4.20-tempo och då är några småkrämpor ett lågt pris att betala
   

Ack: 394k

53, Jaha...

Att vara maratonlöpare är lite grann som att vara verksamhetskoordinator. Man kämpar på och siktar mot det stora men tampas med det lilla och ibland går det bra och ibland går det mindre bra. Idag gick det väl mindre bra men det är väntat efter den hårda helgen med långpass och intervall. Jag körde hela halva kungsholmen runt med lite inflikad löpskolning och sånt. Provade lite stegringslopp men knät började viska så jag taggade ner och stretchade... Vek upp och tog fridhemsgatan hem så tot blev det bara 5 k idag. Inget att lipa över.

Även om jag borde prioritera frisören ska jag bege mig till Löplabbet och prova skor imorgon. Har kollat in några som verkar nice men det brkar inte spela så stor roll när man jämfor massa olika. Hoppas dock jag kan hålla kvar vid Nike, dom har snyggast logga, är klädsponsor till bajen och min tränares förstaval. Av övriga märken så går tråkiga new balance, jurgårdsadidas och vidriga reebok bort. Reebok går extra bort pga de idiotiska annonserna förklädda till artiklar som dom lägger ut på aftonbladets hemsida. Vad gäller Adidas är det synd att dom väljer så dåligt sällskap i stockholm med tanke på att det som duger åt Haile Gebreselassie förmodligen duger åt mig med.

Nu ska jag ner och hämta mina nytvättade löparkläder så jag luktar gott och är fin till torsdagslöpningen.

52, En magnifik spurt!

Denna dag har varit bra från start till mål. Jag inledde med geekig slackerslapp med star trek, the office och ungefär 5 dubbla espresso av etiopiskt löparkaffe. Ägnade sedan tid åt att äta after eight och slåss med pirater tillsammans med Noel medan dom vuxna pratade om venus och genus och annat mumbo jumbo. När Noel och hans mamma gick hem åt Linda och jag smörgåsar och sen tog jag en tupplur. Framåt 17.50 nångång så bar det iväg från Linda över västerbron och runt söder, gamla stan, riddarholmen, city och kungsholmen. Garmin säger 13.35k men jag tror den missar några hundra meter vid starten.

Löpningen kändes väldigt stabbig i början, hade träningsvärk och var lite stel från styrketräningen igår men snart var vi inne i en jämn lunk runt 6.15-tempo som ökade till 6.00-tempo gradvis från kilometer 5-8.

När vi passerat riddarholmen och glider in på Kungsholmen börjar Linda att mopsa sig. Hon höjer tempot till 5:50 och skapar en liten lucka. Marathonbob överväger att fortsätta i sin egen takt men bestämmer sig istället för att skapa ett stycke modern idrottshistoria medan han på ett resolut sätt också visar vem som bär byxorna i familjen.
Jag lägger mig således c:a 15 meter efter Linda och håller sedan avståndet i 100 meter. Därefter äter jag in meter för meter i lugnt mak innan jag från en position ungefär 4 meter bakom Linda lägger jag in rycket. Min tempoväxling överraskar henne totalt och när hon gör ett desperat sista försök att svara så ökar jag ytterligare och där avgörs matchen. Linda är detroniserad och bob gör sin avslutande kilometer på 4:45. Damn right.

Ack: 380 k, 11 västerbro

51, Intervallcomeback och microvatten

Eftersom jag är mer intresserad av astrofysik och maskhål och sånt än av något så trivialt som väder så kan måst jag erkänna att jag inte har en susning om varför det ibland istället för regn bara är en slags fuktig sörja i luften som då tycks bestå av vattenmolekyler till 100% vilket får en att undra varför man ändå kan andas utan gälar. Det kan ju vara humlesyndromet eller så något annat.

Jag sprang intervaller vid klara sjö idag. Vanligtvis kör jag 4*4 med 2 minuters vila men idag körde jag 5*4 minuter med 1:30 vila emellan. Jag kände mig väldigt osäker på var jag står eftersom jag inte tränat intervall sedan 8 januari och därefter varit sjuk, haft och och "lipat".
Tanken var att inte fokusera så mycket på tempot utan mer testa och känna hur kroppen svarar, att köra 5 stycken och att korta vilan tänkte jag vara ett lämpligt sätt att kompensera för sänkt intensitet.

Nr Str. Km-tempo
1. 810m 4:56
2. 874m 4:35
3. 810m 4:56
4. 846m 4:44
5. 914m 4:22

Komplettering: Syster med familj dök upp så jag bröt förra inlägget för tidigt.

Ganska ojämnt tempo men inga bottennapp, däremot märkligt att 1 och 3 är långsamma och 2 och 4 snabbare, 5 var en dra iväg som Sören så länge det håller och enligt garmin var jag under 4 minuterstempo i början och uppe över 5 på slutet...

Imorgon planeras det för lite längre pass med Linda.

50, Lunchlöpning

Att vara maratonlöpare är förknippat med smärta har jag lärt mig och det är ok. Det som emellanåt gör mig upprörd är när smärtan bestämmer sig för att ge mig en finurlig överraskning och flytta till nya kroppsdelar och sånt samtidigt som vädret är gråare än grått och man är lite tröttare än vanligt efter jobbet.

Idag var smärtan nästan obefintlig när SJ Geek Running Squad begav sig runt kungsholmen och man fick sig ett gott skratt när Ramon (4.23.22 på maraton) drattade på rumpan. Först lite senare insåg jag att han egentligen inte halkade utan fejkade en ramling för att få gosig omsorg av de gulliga flickorna från vårdhögskolan som vi passerade just då. Listigt Ramon!

9k blev det och snittfarten låg på 5.50.

Ack är nu: 359k

För övrigt har noterats att psykningarna har börjat. Sidledstommy påstås ha genomfört snabbpass med kilometertider neråt 4 blankt vilket oroar en del men man ska komma ihåg att det inte är första varvet som räknas i maj.

49, Folkpartiet eller nåt annat kräks

Idag är jag helt säker på att jag inte kommer att klara marathon i maj. Det är till och med så illa att jag antagligen blir invalid innan det är dags och förmodligen 26% chans att jag dör på kuppen.
Någon gång i höstas har jag för mig att jag klagade lite i bloggen. Oftast var det med den så kallade "glimten i ögat" men nån gång då och då tyckte jag nog att det var jobbigt.

Vad lite jag visste. Då.

Efter några kilometer idag bultade det i vaderna som svällde till Golden Retriever-storlek (hela hunden alltså) och det kändes som tusen knivar och en full skåning med singstar för varje steg. Någon kilometer senare eskalerade allt till att varje steg mina svullna St Bernardsvader tog framkallade smärtan av en dos av det moderna dansbandet Scotts spjuveraktiga busleenden ackomanjerat av kuksugade jävla apskit fan från jävulen och en folkpartist med orden bög sosse aids målade på båten. (Be mig inte att håll käften. Jag kjenner vad jag kjenner och måste få skriva som det står. Är det du eller jej som är maratonlöpare? Va!?)

Men ont i knät har jag inte idag. Jag var tvungen att gå en bit men stannade till och lekte i en backe på långholmen för att hålla värmen. Då släppte smärtan lite och det gick att jogga hem. Men jag är så arg. Jag är så arg.
ARG!

Jag måste ha nya skor.

Jag hatar jävla vinter. DÖ VINTERN DÖ! INGEN VILL HA DIG I STAN DU ÄR EN JÄVLA IVÄGEN OCH FOLKPARTIST!

Usch.

Nä.

jag lekte i en backe i fredags och sprang 7 km snabbt i lördags. Tidigare under veckan var jag lat och omotiverad och frusen och äsch.

Hej då. Det var bättre på Ullstens tid.