Det finns hur många bilder på Stockholm Marathons bansträckning som helst men den du ser här är min. Bara min.
Det blev en jobbig resa idag men jag genomförde den och jag är omåttligt stolt och ska därför berätta om loppet medan jag minns det. Så luta dig tillbaka, det här kan bli långt.
Före start:Jag hade en bra känsla både mentalt och fysiskt under hela förmiddan, åt en massa och tog det rätt lugnt. Fick mina förberedelser att fungera bra och trivdes fint på Östermalms IP och den stämning som 20000 marathonlöpare skapar. Det var typ positivt sammanbiten som gällde.
Satt och hängde med Robert innan han gick iväg till sin startgrupp C och jag tog det ganska lugnt och stressade inte in startfållan och la ingen energi på att få en bra startplats utan stod bara och försökte njuta av stunden.
Första varvet:
När starten går så blev det som alltid för oss i de långsamma startgrupperna, startskott Pang! - löpare tar liksom ansats men inser att man fortfarande står still. Humor.
Vi nådde startlinjen ganska snart och även om det var trångt så gick det bra att springa, det gick nästan lite för bra då jag hade tänkt att öppna långsamt och öka lite eftersom men nu blev det ganska bra fart direkt, 5:20 klockade jag första och sen sub 5 på andra. Då gjorde jag allvarliga försök att dra ner tempot lite men känslan var fortsatt väldigt bra, det känns som man var vid Slussen nästan direkt.
På söder mälarstrand började jag känna av mitt löparknä men inte så att det påverkade löpningen, mer bara lite malande obehag. En fadäs inträffade vid vätskekontrollen vid munchenbryggeriet då jag snubblade på någon och landade på en stackars tant som hamnade rakt i sportdrycken. Humor.
På några ställen gjorde publiken att man nästan fick gåshud och mest gåshud - egentligen var det mer en känslovåg men jag kan inte skriva att jag springer och får tårar i ögonen heller - fick man när man viker upp på västerbron på första varvet. Vilken underbar känsla!
Norr mälarstrand och Centralen var lättsprunget och man sprang bara fram med ett stort leende och njöt...
Första riktiga problemen uppstod när jag passerade vasaparken första varvet då knät satte igång och toktrilskas. Några smärtvågor av karaktären grova gjorde att jag höll på att ramla omkull men jag fick fason på dessa också men nu stod det klart att det som gäller i fortsättningen var ett jämnt monotont steg med så låga knälyft som möjligt samtidigt som jag för mig själv citerade Lance Armstrongs ord: "Pain is temporary, quitting lasts forever".
Andra varvet:Hade fortfarande bra klipp i steget när vi sprang ut på gärdet men magen uppträdde lite osäkert och jag hoppade in i en bajamaja för teknisk paus. När jag satt ner så hann knät stelna till och det gjorde riktigt ont att komma igång igen, killen som sprang med raka ben var jag (km 21 - 6:13). Därefter var det inte lätt, då knät gjorde ont som en miljon knivstick varje gång jag stannade till lite, dvs vid varje vätskekontroll. Jag lekte med tanken att hoppa över dem men det hade knappast varit klokt.
Hursomhelst så var det helt ok att springa på gärdet/djurgården men det var väldigt lite publik där så de var skönt att komma ut på strandvägen igen och jag var inte särskilt trött även om jag började bli lite hungrig så när det bjöds energikakor på strandvägen var bob en av dom nöjdaste killarna. Ända tills han stannade för att skölja ner dom med vatten.
Nu gjorde knät ännu ondare och jag försökte stretcha ut det men det gick sådär bara... kom iväg till sist men det var på håret, jag kunde ha brutit där (km31 6:15).
Sen var det jobbigt, men man får extra krafter när publiken hjälper till och extra mkt bra kraft när man ser nån man känner så Ramon, Mimmi och Erik gjorde ett bra jobb för mig där från gamla stan och upp till söder mälarstrand.
Västerbron var jobbig andra varvet men inte så överdrivet tung. värre var det faktiskt på norr mälarstrand då jag hade dåliga tankar och kände hur ont det gjorde hela tiden och efter vätskekontrollen vid centralen så var jag bara en hårsmån från att kliva av när det inte gick att komma vidare pga knät. Till sist låg jag Vasagatan och stretchade i några minuter och kunde efter många om och men till sist komma upp i någon form av haltande hasande löpning.
När jag vek av från Vasagatan så står Tommy där med dextrosol och springer med mig och ger mig att dricka och lyckas få mig på lite positiva tankar då jag i det läget sprang och halvgrinade för att jag var så arg... Mina nära och kära som stod på samma ställe tyckte att jag såg plågad ut. Hmm... kanske stämmer. (Km 38 - 8:31)
Hursomhelst... resten var ett rent helvete som inte är värt att prata om... - pain is temporary pain is temporary... - var tvungen att ta teknisk paus på 41:a kilometern (Km 42 - 8:43) med samma gamla vanliga besvär att komma igång igen men när jag såg stadion visste jag att jag skulle fixa det. Jag kände en våg av lycka bara rinna över mig och spola undan allt negativt. Smärtan var där men jag visste att den snart var över och jag visualiserade löparbanorna och målgången på väg mot stadion.
Att äntligen springa in genom maratonporten på de röda löparbanorna och se upp mot läktarna var en känsla så underbar att det inte går att beskriva (återigen känslor som jag inte kan skriva om eftersom jag "är så macho"). Målgången var underbar. Allt var underbart. Det var underbart med extra allt!
Efter loppet:
Som nybliven maratonlöpare var det ganska nice att spankulera omkring i målområdet. Jag åt korv och drack en folköl och bytte om till torra kläder. Efter ett tag hittar Tommy rätt på mig och han pekade ut var Robert höll hus. Det var ingen vacker syn, killen såg lite lätt trött ut men jag tror han överlevde och han lär väl
berätta själv vad det lider.
Totalt sett så var det här en av mina allra bästa dagar nånsin, det kanske blir fler maraton i framtiden (men då utan löparknä)... Officiella tiden:
Tävling: 42,195m / 3:49:36
Enligt Garmin:
Tid: 03:49:56
Distans: 42.89 km
Medeltempo: 05:21 min/km
Avg Moving Pace: 05:11 min/km
Inlägg
