Långpass typ

Om man ska hitta något som är riktigt obeskrivligt tråkigt så är långpass på crosstrainer till såndär ny hitlistegrunge en definitiv kandidat.
Men det är ändå nice när det är klart. Ajöss.

Snart löpare igen...

Man står där och simulerar skidåkning och ser riktigt fånig ut. Hela tiden tittar man på displayen som visar någon form av distans och räknar ner tiden. Det är jobbigast i början men snart är man varm, då är det ok ett tag tills man inser att man har 70% av passet kvar och man misströstar lite. Sen märker man snart att man kommit halvvägs och då får man tävla mot sig själv för att göra en bättre avslutning. En återkommande tanke är hur man kommer in på stadion i maj med fint steg och fast blick och sedan blir intervjuad av Christer Ulfbåge i målfållan: "Jo du Christer, det var som värst mellan 8:e och 41:a kilometern även om tröttheten försvann lite när jag passerade västerbron andra varvet. Jag hade på känn att jag skulle klara maxtiden bara jag kunde hålla magen i styr och det gick ju vägen med 14 minuters marginal. ...om jag ska göra det igen? hmm..."
Vips är det bara tre minuter kvar och då börjar man ladda inför de avslutande stegringsloppen då man försöker springa 40 eller tills pulsen når 180 4 gånger. Det är inte lätt hörru.

Är man klar på maskinen och har tid över så gör man magträning, inte vanliga situps, det är för tanter, utan man gör lite specialare med raka ben i luften och sånt. Man plockar fram en liten skivstång och böjer knäna och sträcker på sig. Det händer att man till och med fuskar med en knäarmhävning eller 3*12. Med skivstången kliver man runt och gör massa utfallssteg. Avslutningsvis stretchar man och känner sig duktig.

Visst låter det roligt!? Nä, tänkte väl det, men det får mig att känna mig som något som liknar en löpare igen och det får mig att längta efter ett skönt pass runt stan komplett med avgaser, snålblåst och månen. Det är nice att titta på månen när man springer.

Lördag till onsdag blev det tre såna pass och två simpass. Torsdag vilodag och fredag ofrivillig vilodag, jag trodde det var öppet till 21 som vanligt men icke sa nicke. Öken. Imorgon kör vi ett långpass, siktar på 90 minuter crosstrainer och söndag blir simning, siktar på 1500 crawl, om det är tunt med folk i bassängen. Därefter bio med Saga.

Skadeläget: SjukgymnastJonas lyssnade tålmodigt på mina klagomål och omständiga symptombeskrivning och sa att det var höftleden. Han ryckte i benet så att något blev rätt och nu känns det jättebra till vardags även om det ömmar lite i vissa lägen men jag äter dubbel dos med spännande piller för att bli av med inflammationen. Vågar inte riktigt springa på det än men hoppas på att prova lite nästa vecka.

Utrustning: Är sjukt nyfiken på ett par Biom B 1.1. Dom är annorlunda jmf m andra skor och man ska vänja sig vid dem gradvis. Eftersom jag ska öka löpdosen gradvis också så känns det som ett bra läge att hoppa på tåget nu. Synd bara att man måste åka till Enköping eller Strängnäs för att hitta ett par...

På väg tillbaka?

Ja, vem vet. Nu jävlar kör vi sista rycket.

Simning och puls på crosstrainer tills jag kan ta ett riktigt löpsteg, ska vi gissa på två veckor?

Ingen titel

Kvinnan på bilden har inget med marathonbob att göra.

Marathonbob försöker styrketräna enligt ordination och hålla humör och motivation uppe. Går ju lite sisådär nu när butikerna börjar skylta med sköna löpargrejer och årets skomodeller är på hyllan. Det känns inte direkt bortkastat att styrketräna men det ger typ inget och varannan dag har man ondare än innan. Lite uppgivet alltså.

Jag vill ju bara springa lite.

Uppdatering status

Marathonbob önskar att meddela läsekretsen att vänsterbenet ännu inte håller att belasta.
Bob tror att det sitter i ljumsken men smärtan sprider sig längs hela benet och höften när man råkar använda benet för att stödja på. Det är såna här gånger man borde vara Zlatan eller Anja Pärsson och få privatjet till en höftexpert i Zürich och sedan rehab på Bosön under proffessionell expertis.

Bob återkommer när träningen kan återupptas.